En gång Berga - alltid Berga!

Eftersom att jag ändå var inne för att ta bort Americanrevolution hos "våra hästar" så tänkte jag smygblogga lite.
 
För er som inte vet eller inte förstått så är det jag, Amanda, gammal Berga-elev som sköter designen här på bloggen. Jag hjälper Sara att få det som hon vill ha det ;)
 
-
 
Som sagt. Gammal Berga-elev. Jag satte min fot på Berga för att börja en 3 årig gymnasieutbildning i augusti 2006. Skoltrött och vilsen i livet, trasig och med inte dem bästa förhoppningarna på varken skolan eller livet. Den 13 maj 2009 tog jag studenten från det som visade vara det bästa jag kunnat göra i mitt liv. Men återigen stod jag där på Berga helt trasig och vilsen. Vad skulle hända nu? Fanns det verkligen ett liv utanför Berga? 
 
-
 
Jag skulle kunna skriva en hel bok om mina år på Berga. Vad jag gjorde, ihop med mina partners in crime, vad vi gick igenom tillsammans och som individuella personer. Jag skulle kunna berätta i detalj hur vi skrattade, vad vi skrattade åt, vem som sa vad och i vilket tonläge och vilka vi pekade på och hånade, vad vi sa till varandra och hur illa vi betedde oss mot varandra periodvis.
 
Det var på Berga som jag träffade mina bästa vänner. Mina fantastiska tjejer som jag aldrig skulle kunna älska högre än vad jag redan gör. Men det är också dem som lärt mig att älska, förlåta och gå vidare, att kunna lära sig av sina misstag och vilka som verkligen finns där när det väl gäller.
 
-
 
Att gå på Berga är som ett sommarkollo. Ett jävligt långt bara. Men man växer också lite som ung tonåring till en liten vuxen människa som faktiskt klarar sig själv, kan ta ansvar och visa att man är mogen.
Nej, jag har inte gått upp varje morgon i tid för att gå på varenda lektion i 3 års tid. Jag har skolat, jag har sovit på lektionerna och ridit på min häst istället, jag har tom piercat mig på lektionstid, bara för att det var roligare. Jag har blivit utslängd från internatet och blivit tvingad till att pendla. Jag har inte alltid varit trevlig, jag har gjort allt man inte får och lite till. Men ändå.. så växer man upp och mognar så småning om.
 
-
 
När jag sprang ut hack i häl på mina bästa vänner den där 13 maj 2009 trodde jag som sagt att livet var slut. Jag grät helt hysteriskt och mina vänner likaså. Jag vet inte längre hur många nätter jag suttit uppe och pratat och gråtit till "det är över nu" eller "if I could turn back time" eller "söndermarken" ihop med mina bästa vänner. Just den dagen var som att den kom i kapp oss, alldeles för snabbt. Jag var inte klar på Berga än, trodde jag. Men jo, det var jag.
 
Efter att ha kommit underfund med vad livet har att erbjuda i den riktiga världen med hjälp av erfarna vänner så ja, livet var ganska bra ändå.
 
-
 
Idag. Cirka 3 år senare. Sitter jag hemma i min lägenhet, med en son som sover i sitt rum och en karl som är påväg hem från sin fotbollsträning. Katten ligger i soffan och hästen står i stallet. Livet ordnar sig. Livet har en mening om meningen med livet är tyvärr inte Berga.
 
-
 
Jag älskar Berga. Jag ångrar inte en sekund av alla stunder på Berga. Jag älskar att läsa och komma ihåg alla minnen, bra som dåliga och se vad för människa jag har blivit idag ("nånstans där så blev jag den jag är nu"/ söndermarken). Jag vill inte göra Berga ogjort eller ändra någonting, även om jag ändå någonstans någongång kan önska att jag var 17 år igen när Berga var min fristad. Men det är så bra som det kan bli.Fan vad bra Berga är. Ja, jag älskar Berga.
 

Kommentarer
Postat av: Travsara

Härligt skrivet Amanda!

2012-08-29 @ 09:12:38
URL: http://bergatrav.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0